www.davidhegg.org

Onsdag 25. februar 2015

For noen dager siden, satte jeg tilbake noen tekster fra 2003 til 2013, i "Forskjellig" seksjonen, (en link på toppen av nettstedet). En av tekstene er Forbrytelser, fra 19. mars 2009. Under denne teksten hadde jeg opprinnelig denne teksten. Denne er ikke med da jeg satte det tilbake igjen. Men jeg har den her nedenunder.

▪

På http://www.youtube.com er det mulig å høre denne sangen:

Adriano Celentano il Ragazzo della via Gluck english version

Denne sangen ble lagd I 1966. Hva har vi lært etter det? Hva har hendt i min del av verden? Og hva har hendt i resten av verden? Jeg tror at vi ennå har litt tid til å forstå hva vi nesten har mistet.

▪

Her tilføyer jeg mer tekst som jeg skriver i dag:

Adriano Celentano
Il ragazzo della via Gluck 1966

Engelsk versjon, https://www.youtube.com/watch?v=k1u7l4H5iqE

▪

I Norge hørte vi den svenske versjonen. Denne sangen var veldig populær i Norge. Det er en sang som gjør inntrykk på tilhørerne.

Anna‐Lena Löfgren, https://www.youtube.com/watch?v=70k2lHsBMKo

Innlederen i begynnelsen av videoen, sier:

Anna Lena Löfgren sjunger om den lyckliga gatan. Den som forsvann, men som Svensktopplysnarna ville ha kvar lenge, ja lengst av alla til og med. Før ingen mellodi har stedd kvar på toppen så lång tid, som just den her.

Lyckliga gatan 1967

Anna‐Lena Löfgren

Minnena kommer så ofta till mig,
nu är allt borta jag fattar det ej.
Borta är huset där murgrönan klängde,
borta är grinden där vi stod och hängde.
Lyckliga gata du som varje dag hörde vårt glam,
en gång fanns rosor här där nu en stad fort växer fram.

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den, vi hört en gång.

Ja, allt är borta, och det är bara så!
Ändå så vill jag nog inte förstå,
att min idyll, som alla vill glömma,
nu är en dröm som jag en gång fått drömma.
Allting är borta; huset och linden;
och mina vänner skingrats för vinden.
Lyckliga gata, det är tiden som här dragit fram.
Du fått ge vika nu för asfalt och för makadam

Lyckliga gatan du finns inte mer,
du har försvunnit med hela kvarter.
Tystnat har leken, tystnat har sången.
Högt över marken svävar betongen,
när jag kom åter var allt så förändrat,
trampat och skövlat, fördärvat och skändat.
Skall mellan dessa höga hus en dag, stiga en sång?
Lika förunderlig och skön som den, vi hört en gång.

David H. Hegg